Reseguide för norra Gotland i början av mars

Åk till Ar för att rensa huvudet. Var ensam på vägen mellan tallarna under solen vid havet. Sätt dig på knä vid randen till det turkos. Känn allt du känner. Tacksamhet är mer än en instagramhashtag. Det är inget tillstånd. Det är en inställning du lärt dig identifiera. Den är självgenererande. Sätt dig på huk istället och leta fossiler. Hitta de där konformade, beiga. Låt dem ge dig perspektiv. Stenarna är också vackra här men stå emot. Plocka men låt dem falla ur handen. Man ska inte lägga sten på bördan. Töm din ryggsäck, töm dina fickor. Det är vad du är här för. Kör tillbaka. Var ensam på vägen mellan tallarna under solen vid havet. Sväng av i den skarpa kurvan till Norra Gattet. Stoppa håret innanför mössan och låt vinden härda kindhuden. Fota inte måsskelletet. Fota inte strandbodarna. Fota inte gräset och tången som ligger i drivor, kant i kant. Hör inget annat än blåsten. Känn inget annat än lukten av salt. Se inget annat än himlen och havet. Räkna fårorna i drivveden. Kör igen. Ta vägen mellan tallarna under solen bort mot ängarna. Se vad ulliga fåren är. Hur svarta. Se vad gamla ekarna är. Hur starka. Notera väderomslaget. När du kliver ur bilen kommer det att börja regna.

2015/03/img_9766.jpg

Tio saker

Tillfällen då jag med våldsam kraft inser att jag i sanning blivit landsortsbo – och gillar det:

1) Då jag småpratar med en kvinna i en butik och hon på grov gotländska chockat utbrister ”bor du i FÅRÖSUND!?!” – dvs när till och med folk som är uppväxta här anser mitt val av boende vara en pretentiös omskrivning för ”Tjottahejti”

2) När jag åker på utflykt (!) till Slite och får se en skylt som det står ”Thaimat – äkta gatuköksmat” på och hjärtat tar ett glädjeskutt och min första tanke är att jag måste messa min klasskompis Hedvig och berätta denna NYHET.

3) När jag stiger in på ett café och fullkomligt omotiverat säger ”hejhej” till övriga gäster.

4) När faktumet att det är tre bilar före mig in i kön till stora rondellen i Visby får mig att sucka högt och inombords väsa ”fredagsrusning”.

5) När en främmande man dirigerar runt mig och Supersaaben på parkeringen utanför Bungehallen för att han ser att jag har dålig sikt bak, och vi vinkar glatt till varandra.

6) När tanken på gröna linjen en måndagsmorgon känns irriterande.

7) När jag står i fårhagen med ficklampan som enda ljuskälla och skriksjunger ”Blank space” eftersom ingen (utom hunden och de ulliga) kan höra.

8) När jag saktar in Supersaaben mer än nödvändigt vid vänstersväng eftersom jag har möte och vill se vem som är i den andra bilen (trots att sannolikheten att jag faktiskt känner någon är minimal).

9) Då mina klasskompisar och jag refererar till ”att gå på kafé” som helgens stora event.

10) När jag läser vad jag än skrivit sedan september.

2015/02/img_9509.jpg

Vår

Hur högt kan ljudet av
ett flaggstångssnöre ljuda?
genom storm
och marskatters sonetter

det höll mig vaken hela natten

vimpeln vajade väl i mörkret
meningslöst blågul
mot det svarta
det lyser stjärnor här
som inte når fastlandet
fast det är samma vimplar
högst upp i stängerna
samma vind som når Stockholm
lite senare
bär med sig sånger från ön
till katter och alla andra

jag knappar fort på mobilen
modern flaskpost
att plocka upp eller skicka vidare
man vet att det är vår
när katterna diktar högljutt
medan folk från förr
lyser grönt i mobilen
samma rimstruktur
samma rytm
regelbundenheten i årstidsväxlingar
och kyssnostalgi
så visst svarar jag
visst slår flaggstångssnöret
som en sekundvisare
medan jag räknar stjärnor
räknar det ned

faktumet höll mig vaken hela natten

Kära hjärtanes

Fyllde Supersaaben m kompisar och åkte till Annas fina café i Hangvar. Fikning och pratning och ute strösslade solen med det där vita vårskenet. På eftermiddagen flydde elen Ön och vattnet och internetuppkopplingen Fårösund. Satt i mitt kalla hus och skrev med blyerts i ett block med de där sista solstrålarna som skrivbordslampa. Till slut blinkade kökslampan till och vattnet rann och det gick att skicka mess igen. Nära-1800-talet-upplevelse.

2015/02/img_9467.jpg

En häromdagens

Häromdagen gjorde vi en rolig skrivövning. Vi började att flödesskriva i fem minuter, därefter valde vi ett ord ur texten och skrev detta på tavlan. Det blev fjorton ord. Nästa uppgift var att skriva en ny text där alla dessa ord ingick, man fick böja dem. Min blev så här:

Det bräckta vattnet mot marmorklipporna. Vinden så kall att det bränner i mina vantlösa händer. De skrapar på sanden som är grynig av fossil. Jag väljer en och lägger i fickan. Den ultimata påminnelsen om min egen litenhet. Skrapar en stund, hittar en till. Konformad. Håller upp den vid ansiktet och tar ett foto med mobilen. Familjeporträtt. Miljoner år av utveckling. Från snigel till människa. Från slemmig amöba till jeanstajt hockeyfrilla. Kanske är det något att vara stolt över. Jag önskar det. Måsskriken låter som marsgastar högt ovanför mig. Ockuperar min längtan. Det är tufft att stå emot. Och vattnet slår mot klipporna, lika outtröttligt som omotiverat.

Orden var (förstås): omotiverat, marmorklipporna, tufft, grynig, hockeyfrilla, längta, bräckt, ockuperade, familjeporträtt, bränns, önskar, ultimata, marsgastarna, måsskrik.

Den som läst min blogg ett slag gissar såklart att rätt på att mitt ord var ”bräckt.” En älsklingsmetafor för mig.

På trappen

Vår här. Tillfällighetsvis eller för att stanna. Sitter på trappen och solar. Kontemplerar tillvaron. Kaxiga småblommor sticker ut hakan genom jorden. Trädens knoppar sluter sig ännu inne i sig själva, så mycket livsvisare än Snödropparna. Strax ska jag ta min tomma kaffekopp och gå in och skriva. Det är det jag gör. Det är min lyx. Jag var aldrig ett sådant barn som kunde spara godis. Om det ändå skulle ta slut kunde jag lika gärna trycka i mig det på en gång, resonerade jag. Tror det stannat kvar. Ibland tänker jag om att den här perioden i mitt liv ändå ska ta slut, låt den göra det nu. Varför dra ut på det. Men sedan sätter jag mig på trappen i solen. På trappen till mitt hyrda hus. På randen till resten av livet. Och inte en enda sekund lyckas fly undan mitt hjärta.

Indigo

Det snöade hagel
och åskade ikväll
blixtarna var lila
över Visby
Han hade sagt att
han var rädd för att bli fartblind
och Hedvig sa jag kört i 90
i kurvan efter Tingstäde
jag lovade att börja hålla
hastighetsbegränsningarna
på 148:an
och annars
tänkte träna på det
men foten är där så fort
och smeker pedalen
tankarna flyger och tiden
i alla riktningar
kör fel i återvändsgränderna
i stan
och på vägarna
mellan ängarna
det är så många skyltar
med vokaler
det är lätt att ta fel
och himlen gick i lila ikväll
som ett blåmärke
fast jag inte tror på varsel
fastnade blicken där
för jag kan alla
indigonyanser
ramlar alltid
det är bara hastigheten
och vad jag tar emot med
som varierar